Håkanstorp är inte lika beryktat som Kirseberg och Sorgenfri. Här har inte utspelats samma spektakulära bråk, och inte heller funnits samma anhopning av fattiga som i Kirseberg och Sorgenfri. Håkanstorp var fram till 1920-talet dominerat av en större bondgård och en liten ’by’ med ett tiotal hus. I anslutning till gården fanns även några statarhus. På 1920-talet uppläts mark till dugliga arbetare och tjänstemän, ursprungligen de som arbetade på Malmö Yllefabrik kallad ’Doffeln’, för att de där skulle kunna uppföra egnahem. För att få lov att bygga var man tvungen att kunna visa upp att man ägde 1000 kr i kontanter. Det finns berättelser om hur arbetarna höll samman, så att man hade en tusenlapp som lånades ut sinsemellan för att visa upp. Det byggdes ett hundratal likartade små hus på c:a 100 m², som delades av två familjer.

På 1940- och 50-talet expanderade området genom att flerfamiljshus byggdes, det första med hyresrätt och de efterföljande med bostadsrätt. Genom denna byggnation som färdigställdes under 50-talet har förhållandena ändrats så att Håkanstorp, som innan mitten av 40-talet endasthade egnahem, i dag har 73% av lägenheterna i flerfamiljshus. Trots detta faktum betraktas Håkanstorp än i dag som ett villaområde, dels på grund av traditionen och dels beroende på det synintryck man får av området. Ytmässigt upptar villafastigheterna c:a 75% av Håkanstorp.

Nybyggarna i Håkanstorp skiljde sig från de fattigare som bodde i statarhusen och en del av de gamla ursprungliga husen. De hade aldrig något gemensamt och nybyggarbarnen fick inte leka med statarungarna. Inte heller mellan dem som bodde i de nybyggda husen fanns något direkt öppet umgänge. Man var inte du med varandra. Karlarna tilltalades med efternamn och kvinnorna med fru och efternamn. Man konverserade över staketet i trädgården, och på så sätt var det grannar vars staket gränsade till ens eget som man mest talade med. I bland lånade man saker av grannen och det fanns även en egnahemsförening där man hade en del kollektiva trädgårdsredskap. Släktumgänget var välutvecklat. Det förekom ofta kalas och andra sammankomster i husen. Barnen träffades i trädgårdarna eller på gatan. Det var mycket sällan man träffades hemma hos någon, och ungarna fick inte lämna den egna gatan.

Grannsämjan var god och hjälpsamheten tog sig ofta uttryck i att när man gick och handlade så gjorde man även det åt någon äldre person som hade svårt att ta sig till affären. De yngre grannarna hjälpte ofta de äldre med tyngre trädgårdssysslor och snöskottning på vintern, många gånger utan att ha blivit ombedda. Härigenom kunde många gamla bo kvar i sina hus tills de dog. Flyttning var ett ganska okänt begrepp i området. I skolan hade man flyttlov den 1 oktober, men det berörde sällan barnen i Håkanstorp.

Många av villaägarnas barn tog studenten, något som föräldrarna såg som viktigt. Det gjordes en viktig skillnad mellan de som bodde i villorna och de som bodde i statarlängorna och den ursprungliga lilla ’byn’. Sedermera gjordes samma skillnad i förhållande till dem som kom att bo i flerfamiljshusen. Man hade sällan något med varandra att göra, trots att en del av dem som varit hyresgäster i villorna flyttade till flerfamiljshusen i området när ägaren ville disponera hela huset (vilket skett successivt i samtliga hus).

Än i dag finns en tydlig gräns mellan att bo i Håkanstorp som villaägare eller i lägenhet.

Det var ytterst få av dem som bodde i området som inte var socialdemokrater. Att avvika från det mönstret var knappast tänkbart, lika självklart som det var att inköpen gjordes i områdets konsumbutik. Som ett varnande exempel, skrämde man barnen för skomakaren iHåkanstorp, då han var kommunist. Någon organiserad föreningsverksamhet förekom dock inte i själva Håkanstorp.

I ena hörnet av området finns Håkanstorpshemmet, ett hem för utvecklingsstörda vilket funnits där sedan 1920-talet. Det ses som en naturlig del av området och gör inget större väsen av sig. Mitt i området var skolan placerad, men på grund av vikande elevunderlag lades den ner 1985.

Det är i bostadsområden som de ovan beskrivna, som människors vardagsliv till viss del formas. Viktiga frågor är om människors förhållande till bostadsområdet och dess invånare är likartat i olika områden eller om det präglas av det specifika området. Det är i bostadsområdet människor har sina grannar på gott och ont, och det är här som socialtjänsten har förväntningar på att grannskapsarbete eller andra interventioner skall äga rum. Hur förväntningarna att förändra det sociala arbetet har vuxit fram är en viktig pusselbit för att förstå hur mötet mellan formell och informell omsorg kan komma att gestalta sig.